Entebbe Hospital, Maternity Ward
I måndags drog praktiken igång! Vi (Sofia och Ester) tänkte berätta om våra två första dagar på Entebbe Hospital. Bered er på ett långt inlägg för idag har i fått vara med om så mycket att vi ännu inte kan sätta ord på alla känslor det framkallade.
Dag ett önskade Dr John att förts mötas på hans kontor i stadshuset. Dock var ingen tid bestämd så vi infann oss på hans kontor runt tiotiden och som tur var dök även Dr Johan upp en stund senare. Efter ett kort samtal gick vi tillsammans upp till sjukhuset där vi träffade chefen och Irene ”the biggest nurse” som de kallade henne eftersom hon stod högst i hierarkin bland sjuksköterskorna. Snart framgick det att kommunikationen mellan vår skolan och sjukhuset hade varit klart bristfällig. De visste inte vilken utbildning vi gick, när vi skulle börja eller hur länge vi skulle vara där. Det kom även fram att all personal äger sina egna arbetskläder vilket var ett krav för att jobba där. Då dessa inte gick att köpa utan man var tvungen att själv sy upp den eller anlita någon annan hade vi inte mycket annat val ä att leta upp en sömmerska som kunde sy dem åt oss på kort varsel, sagt och gjort.
Idag var vår första riktiga arbetsdag och tack ock lov lät de oss jobba utan uniform då de inte är klara för än imorgon kväll. Tanken var att vi skulle gå med Irene men då hon inom kort lämnade oss bestämde vi oss själva för att följa en annan sjuksköterska vid namn George som mycket glatt tog sig an uppdraget. På bara en dag har vi fått vara med om otroligt mycket! Allt från förlossningar, vård före och efter förlossningen till såromläggningar efter kejsarsnitt och mycket mer.
Vi båda kände en enorm tacksamhet över den högkvalitativa vården vi ha i Sverige då vi såg den brutala skillnaden. Här var det brist på enkla material så som handskar och handsprit. Patienterna själva fick ta med sig sängkläder, mat, förbandsmaterial, sådana saker som vi i Sverige tar för givet att vården tillgodoser... I Sverige blir vi missnöjda om vi inte får ett enkelrum. På för- och eftervården var det 18 personer uppradade på ett rum och några draperier syntes inte till.
Vi skulle kunna skriva så mycket mer men det skulle nog bli för långt och ni kanske hade tröttnat så vi tar det efterhand.
Många varma hälsningar från Ester och Sofia
Dag ett önskade Dr John att förts mötas på hans kontor i stadshuset. Dock var ingen tid bestämd så vi infann oss på hans kontor runt tiotiden och som tur var dök även Dr Johan upp en stund senare. Efter ett kort samtal gick vi tillsammans upp till sjukhuset där vi träffade chefen och Irene ”the biggest nurse” som de kallade henne eftersom hon stod högst i hierarkin bland sjuksköterskorna. Snart framgick det att kommunikationen mellan vår skolan och sjukhuset hade varit klart bristfällig. De visste inte vilken utbildning vi gick, när vi skulle börja eller hur länge vi skulle vara där. Det kom även fram att all personal äger sina egna arbetskläder vilket var ett krav för att jobba där. Då dessa inte gick att köpa utan man var tvungen att själv sy upp den eller anlita någon annan hade vi inte mycket annat val ä att leta upp en sömmerska som kunde sy dem åt oss på kort varsel, sagt och gjort.
Idag var vår första riktiga arbetsdag och tack ock lov lät de oss jobba utan uniform då de inte är klara för än imorgon kväll. Tanken var att vi skulle gå med Irene men då hon inom kort lämnade oss bestämde vi oss själva för att följa en annan sjuksköterska vid namn George som mycket glatt tog sig an uppdraget. På bara en dag har vi fått vara med om otroligt mycket! Allt från förlossningar, vård före och efter förlossningen till såromläggningar efter kejsarsnitt och mycket mer.
Vi båda kände en enorm tacksamhet över den högkvalitativa vården vi ha i Sverige då vi såg den brutala skillnaden. Här var det brist på enkla material så som handskar och handsprit. Patienterna själva fick ta med sig sängkläder, mat, förbandsmaterial, sådana saker som vi i Sverige tar för givet att vården tillgodoser... I Sverige blir vi missnöjda om vi inte får ett enkelrum. På för- och eftervården var det 18 personer uppradade på ett rum och några draperier syntes inte till.
Vi skulle kunna skriva så mycket mer men det skulle nog bli för långt och ni kanske hade tröttnat så vi tar det efterhand.
Många varma hälsningar från Ester och Sofia
