I fredags förlorade vi ett spädbarn på sjukhuset, knappt en dag gammal. För mig kom det som en chock, ja var så oförberedd. Flera barn har dött under de ynka två veckorna jag har varit här men dem har jag bara hört talas om, den här flickan såg jag.

En anhörig till modern kom och sa att barnet inte rörde på sig. Jag, Ester och en personal gick dit. När jag såg flickan exploderade frågorna inom mig: ”Är hon död?! Lever hon inte?! Andas hon?! Hon ser inte ut att andas!! Snälla säg att hon lever!! Är hon verkligen död?!” Mer personal strömmade dit. Jag hör avlägset någon konstatera att detta barnet inte längre lever men det faktumet vill inte gå in och frågan ”Är hon död?!” fortsätter eka i mitt huvud. Jag var tvungen att fråga en personal för att försäkra mig att jag inte fått allt om bakfoten, tyvärr far inte det fallet. Flickan var utan tvekan död.

När sanningen hade sjunkit in kom en ny explosion av frågor: ”Vad dog hon av? Visste vi att hon var så skör och i så fall varför var hon inte ständigt övervakad? Gjorde vi något fel? Missade vi något? Kunde vi ha gjort något för att förhindra detta?” Det var inte läge att fråga i denna stund då vi befann oss på förlossningsavdelningen och flera patienter och dess anhöriga fanns inom hörhåll så jag hade inget annat val än att behålla lugnet, uppföra mig professionellt, ta del av arbetet som situationen krävde och spara mina frågor tills senare. En del av mig ville bara springa därifrån, ville inte se men jag valde ändå att stanna. Jag tänkte att jag behöver lära mig att hantera den här typen av situationer samt hur man gör i ordning kroppen, så jag stannade.

Två ur personalen tog på sig uppgiften att göra i ordning kroppen och jag fick stå där som insynsskydd för andra patienter och dess anhöriga. De tog ut den PVK (perifer venkateter) som tidigare hade satts i handen, tvättade kroppen ren och stoppade in bomull i alla kroppsöppningar (eftersom diverse kroppsvätskor rinner ut när döden har inträtt). De stängde munnen genom att binda en kompress under hakan och upp över huvudet. Med samma metod fixerade ben och armar i en rak position innan de slutligen lindade in flickan i hennes privata filt.

När allt detta var färdigt klarade jag inte längre att vara kvar på avdelningen. Jag gick och satte mig på en bänk strax utanför och släppte järngreppet över mina känslor och lät tårarna falla. Bara en timme tidigare hade jag sett flickan levande, nu var hon död. Bilden av det livlösa ansiktet, den halvöppna munnen och de stängda ögonen hade redan etsas sig fast på min näthinna. Jag tog några minuter för att samla mig igen innan jag gick in igen för att få svar på mina frågor.

Efter att ha pratat med flera ur personalen hade jag fått svar på en del. Jag tänker inte gå in på detaljer men det hade varit komplikationer redan innan förlossningen och personalen hade gjort allt de kunde för att rädda flickan men denna gången var inte det tillräckligt. Det var skönt att höra att hennes död inte berodde på misstag från vårdens sida men givetvis är det fortfarande fruktansvärt att ett liv ska behöva avslutas så kort efter att det kommit till. Jag försöker att inte tänka i banorna ”Tänk om...” men det är för mig omöjligt. En av de mest återkommande ”tänk om – tankarna” är ”Tänk om hon hade fötts i Sverige, hade hon levt nu då?” Det smärtsamma är att det tror jag hon hade gjort och när jag kollade upp lite statistik blev jag ännu säkrare...

 

//Sofia