Något jag har tänkt mycket på sedan jag började min praktik på förlossningen är hur tacksamma människorna är här. Trots de primitiva förhållandena, den stora avsaknaden av resurser och den obefintliga möjligheten till avskildhet och integritet har jag inte hört en enda patient eller personal klaga. I Sverige däremot hör man nästan dagligen om hur bristfällig och fruktansvärd den svenska vården är både från patienter och personal.

Vad är det egentligen som gör att de som har minimalt är glada över det som finns och de som har i överflöd lägger så stort fokus på vad de inte har? Jag pratade om just detta med en personal på sjukhuset idag. Hon blev chockad när hon hörde hur vi har det i Sverige och höll med om att människor generellt verkar vara mer tacksamma i Uganda. Vad det gällde förhållandet på sjukhuset svarade hon att de försöker göra det bästa av situationen.

Jag menar INTE att man inte får vara missnöjd med någonting bara för att det säkert finns någon annan som har det värre. Däremot tycker jag det kan vara värt att tänka efter om man verkligen har lagt märke till allt bra som finns i ens liv och då tänker jag inte bara på vården utan livet i allmänhet. Jag vet i vilket fall att jag har fått mig en rejäl tankeställare...

//Sofia